Den franska utposten.
Samma höst som jag debuterade, 1984, blev jag uppringd av Magnus Rosenqvist på tidskriften ResGuide. Han hade läst min första roman och ville att jag skulle skriva ett resereportage för dem. Om vilket land då? undrade jag. Välj själv! svarade han gentilt. Jag bad om lite betänketid, satte mig vid jordgloben och började snurra på den. Det slog mig att svenska författare hade skrivit om en väldig massa länder, inte minst i den så kallade Tredje Världen och Europa, tyckte jag, kändes för instängt. Till sist fastnade mitt pekfinger på Kanada. Det hade jag inte sett att någon svensk författare skrivit om.
Sommaren 1985 for jag så iväg på min odyssé: Vancouver. Whitehorse. Klondyke. Calgary. Toronto. Halifax. Ett gigantiskt land och så brittiskt, slog det mig. Jag for genom ett landskap som påminde om Norrland, genom städer med stillsamma stadskärnor där jag aldrig kände mig hotad. Kanada var som ett stort, anglosaxiskt, socialdemokratiskt land där huvudreligionen, ishockey, är densamma som många har här. Så kom jag till Québec, staden som är huvudstad i delstaten med samma namn. När jag klev ur bussen såg jag, på en jättelik klippa mitt i S:t Lawrencefloden, en stad så vacker att jag rös och som jag aldrig hade läst eller hört om. Jag blev betagen. En känsla som inte blev mindre stark när jag började prata med folk. Var i Frankrike pratar man så här? undrade jag. Dialekten är, lärde jag mig senare, en kvarleva från det förrevolutionära Frankrike, där hovet uttalade moi precis som det skrivs.
Jag blev nyfiken, intervjuade företrädare för Parti Québecois och såg framför mig en ny nation klämd mellan Kanada och USA, ett land med åtta miljoner invånare och större än Frankrike och Tyskland tillsammans. 1995 var det nära att Québec blev självständigt men nejsidan vann knappt med 50,58%. Efter det har det inte varit någon ny omröstning men känslan av att vara i ett eget land är ändå stark när jag besöker poesifestivalen i Trois-Rivières i oktober i år. Staden är ett slags Timrå/Sundsvall mellan Montreal och Québec och var en gång centrum för pappersmassaindustrin men kallar sig nu för La Capitale de la Poésie, Poesins Huvudstad. Inte utan anledning. På varenda husvägg i centrum – villor, hyreshus, affärer, restauranger, offentliga byggnader – sitter dikter på metallplattor och en gång om året invaderas staden under tio dagar av över hundra poeter från hela världen och övriga Québec. Överallt läses det, på krogar, caféer, hotell, bibliotek, i det gamla fängelset och i Parc Champlain, mitt i staden, hänger skolbarn upp tusentals dikter på tvättlinor, en vacker syn som får en att tro på poesins framtid.
En av dem jag samtalar med under poesifestivalen är Denise Desautels, en av många québecpoeter som deltar. Hon debuterade 1975 och berättar att poesin blivit rikare och mer komplex än för fyrtio år sen, att förläggarna som ger ut poesi har blivit många fler men att den inte skulle överleva ekonomiskt utan statligt stöd från institutioner som Le Conseil des arts du Canada och Le Conseil des arts et des lettres du Québec. Vad gäller poesin i sig menar hon att det är svårt att i några meningar ringa in det som karakteriserar den, bortsett från att den är förankrad i en nordamerikansk verklighet, med allt vad det innebär, och att kvinnorna fortsatt sätter sin prägel på den. Även männens poesi.
– Det som feminismen öppnat för, är framkomsten av ett skrivande som inte är feministiskt utan ”kvinnligt”, det vill säga ett skrivande där den som skriver är medveten just om att hon är en kvinna som skriver. Med det sättet att se på tingen, kan man återknyta till ordet universell och lämna den reduktionistiska dikotomin män–kvinnor, eftersom allt blir möjligt, inbegripet ett manligt skrivande som på olika nivåer innehåller det kvinnliga och ett kvinnligt som är fyllt av en manlig ton.
Desautels har klassiska studier bakom sig på ett gymnasium styrt av nunnor där den franska litteraturen presenterades som hennes litteratur och på universitetet i Montreal, berättar hon, användes adjektivet ”kanadensisk-fransk” för att beskriva hennes kultur…
– Sånt man kan bli schizofren av! Men med tiden blev ordet ”québecsk” en del av vår vardagliga vokabulär, som ett adjektiv vilket till sist beskrev vår värld, den sociala, kulturella, litterära och poetiska.
– Och franskans ställning idag?
– Vi har antagit en lag för att franskan inte ska försvinna och som gör det obligatoriskt för våra nya medborgare att lära sig den … men vi backar hela tiden och mjukar upp lagen. Vi anpassar oss till situationen som minoritet i Kanada och Amerika. Jag vill gärna fortsätta drömma men långsamt känns det som om något går förlorat…
Identitet, alltså, den eviga frågan, här som där. Kulturellt är den alltid brännande i Québec, politiskt tycks den ha svalnat något men den stora rädslan bland många québecbor, inte bara bland poeter och författare, är att se delstaten förvandlad till ”ett nytt Louisiana”, ett kulturellt jätteskansen, där det franska reducerats till ett pikant inslag i bilden. Kanske kan ändå poesifestivaler som den i Trois-Rivières, tänker jag, bidra till att göra det möjligt för det franska språket att överleva i det Nordamerika dit det förirrade sig en gång i tiden. På ”några tunnland snö”, som Voltaire skriver i Candide, en Voltaire som för övrigt aldrig riktigt trodde på ”La Nouvelle-France”.
Fredrik Ekelund.