På en fest härförleden hamnade jag i ett samtal med en man om ”Muhammedteckningarna”. Han var fortfarande upprörd och undslapp sig ord som rasism och ”islamofobi”. När vi fortsatte samtalet visade det sig att han varken hade sett teckningarna eller kände till historien bakom dem. Jag tror det är symptomatiskt, både nationellt och globalt. Islamisterna vann kampen om problemformuleringsprivilegiet på k.o. och kvar stod Flemming Rose, Kurt Westergård och hela Danmark vid skampålen.
Med tanke på hur den mediala logiken slog till känns det befriande att läsa Flemming Roses Taushedens tyranni. Rose försöker förstå vad som hände men också sitt eget liv i ljuset av dramatiken. Som ung var han inte speciellt kulturellt eller politiskt intresserad. Det var fotboll för hela slanten. Långt senare, som frivillig medarbetare i Dansk Flyktningehjælp, föddes hans politiska intresse. Inte minst mötet med en av samizdatkulturens legendarer, Kronid Ljubarskij, präglade honom djupt. Det är också i det mötet som bokens titel kan spåras liksom en av bokens centrala tankegångar, den om ”vår” inneboende intellektuella anpassningstendens: På 30-talet var det Tyskland, därefter Sovjet som vi anpassade oss till. Idag hotas den intellektuella och konstnärliga friheten av den radikala islamismen, hävdar Rose, direkt, via hot och attentat, men också indirekt genom den internaliserade fatwa som Kenan Malik också skriver om. Det började med Khomeinis hot mot Rushdie men har sedan dess bara eskalerat. Flemming Rose dokumenterar noggrant, alltifrån indragna spargrisar på holländska banker, till inställda operaföreställningar eller rädslan för att ge ut böcker om islam.
Rose går igenom hela förloppet av ”muhammedkrisen”, med början på den fest där Kåre Bluitgen, barnboksförfattaren med hjärtat till vänster, berättade om hur svårt han hade att finna en illustratör till en planerad barnbok om islam. Detta kom till Roses kännedom som formulerade en inbjudan till danska tecknare att rita av Muhammed. Allt för att ta reda på hur utbredd självcensuren var. I denna inbjudan, bifogad i boken, står inte en rad om karikatyr eller satir. Tolv tecknare svarade positivt och det var deras teckningar som publicerades den 30 september 2005.
Resten är samtidshistoria.
Men frågan är om det blivit så utan Abu Laban, en radikal imam från Århus. Det var först när denne for till Kairo och drog igång sin kampanj mot JP som protesterna kom igång. Några spontana protester handlade det aldrig om. Frågan var, och är fortfarande: Vadan upprördheten? Det omtvistade avbildningsförbudet gäller ju muslimer och vad gäller den teckning som väckte mest ont blod, Kurt Westergaards, går den ju att tolka på tecknarens eget vis, som en illustration av att islam kidnappats av radikala islamister. Varje försök att ta livet av honom bekräftar dessutom på ett grymt ironiskt vis den kopplingen. Att den skulle vara rasistisk är svårt att leda i bevis, vilket Frederik Stjernfelt och Jens-Martin Eriksen visar på ett övertygande sätt i sin eminenta Adskillelsens politik (Lindhardt og Ringhof, 2010).
Roses bok innehåller dessutom flera intressanta porträtt, inte minst av Kurt Westergaard, ett antal intervjuer (bl a med Ayaan Hirsi Ali och Salman Rushdie) liksom en exposé över yttrandefrihetens historia. Politiska segrar som yttrandefriheten är inte givna. Varje generation måste föra sin kamp. Även vi, är Roses slutsats. Det vore fel att karakterisera hans slutsatser som optimistiska. Hoten mot yttrandefriheten tycks ju snarare öka än minska i världen. Efter att ha läst Taushedens tyranni undrar man lite vad det är för värld vi lever i när några teckningar kan skapa sådan oro och så mycket hat. Eller för att säja det med Philippe Vals ord, den legendariska franska anarkisttidningen Charlie-Hebdos chefredaktör, när han frikändes i den rättegång där han åtalats för att ha publicerat de tolv teckningarna: ”Vad är vi för en civilisation, om vi inte kan håna, driva och skoja med dem som spränger tåg och flygplan i luften och begår massmord på oskyldiga människor?”
Boken är modig och ett måste för den som är intresserad av yttrandefriheten och dess gränser. Man önskar den översatt till många språk, inte minst till arabiska, så att folk i arabvärlden själva får ta ställning till teckningarna (bifogade tillsammans med bilder på annan konst som provocerat) och Roses dramatiska historia.
(Sydsvenskan, maj 2011, Taushedens Tyranni, Jyllands-Postens Forlag, 2010)