Chile, hösten 1988. Pinochet hade ordnat val och trots diktaturen fanns det en glädje och hoppfullhet hos chilenarna; man såg ljuset i tunneln. Efter valet, som blev början på demokratiseringsprocessen, satte jag mig på bussen mellan Santiago och Lima. En lång och mödosam bussresa. Antofagasta. Arica. Sen in i södra Peru och genom sandöknar jag aldrig sett maken till med en buss som slingrade sig långsamt uppför serpentinvägar av sand med sluttande stup precis till höger om mig, sju- åttahundra meter rakt ned. Enda botemedel mot den krypande paniken var tanken: busschauffören måste ju vilja leva, han också.
Visst var Chile tredje världen, i geografisk mening. I ekonomisk och social, kändes det emellertid som att komma från Europa till just tredje världen när bussen tog sig in i Peru. På åkrarna satt folk och sket, helt öppet. Inne i Lima lyfte indiankvinnorna på sina kjolar och kissade, helt ogenerat, mitt på Plaza de Armas. Det fuktiga, kyliga klimatet gjorde sitt till. Jag, som bott i Paris och älskade caféet som utsiktspunkt och som lyckligt strövat omkring i metropoler som Montevideo, Buenos Aires, Santiago och Valparaíso och som suttit på ställen som Sorocabana och El Tortoni, hittade ingen annanstans att ta vägen än nedgångna ölsjapp och en sunkig porrbiograf där jag, som det föreföll, var ensam gringo bland fyrahundra dystra peruanska män. Den första taxibilen jag fick tag på höll knappt ihop. Jag fick hålla min sidodörr på plats med händerna. Allt i bilen var genomrostigt och att den rullade var ett under. På hotellet jag tog in på silade ljuset igenom från rummet under och jag undvek att gå på vissa plankor av rädsla för att falla igenom. Fattigdomen var bedövande och att en rörelse som Sendero Luminoso kunde fiska i dessa vatten framstod som självklart.
Lima var deprimerande. Det enda som gav tröst var eucalyptusdoften i kvarteren nere vid Stilla Oceanen. I övrigt: nada. Tills jag, efter nån dag, såg att en viss Mario Vargas Llosa skulle hålla tal i den presidentvalskampanj som pågick och där han kandiderade för högern och borgerligheten mot vänsterns kandidat Alan García. Jag gick dit och slogs av hur vant och säkert han uppträdde i talarstolen. Kunde författare etiketterade som ”magiska realister” låta så öppet politiskt mässande? Det var ett litet aber, tyckte jag, och drog mig till minnes några rynkade vänsternäsor från Santiago. Vargas Llosa hade svikit saken, gick det att höra där. Han hade kritiserat bristen på mänskliga rättigheter på Kuba, något som var otänkbart att göra inom vänstern – då. Att kritisera Castro och Kuba var tabu.
Men jag hade ju läst den fantastiska Staden och hundarna och var nyfiken på en person som så ledigt rörde sig i både politikens och litteraturens världar. Efter hans tal trängde jag mig fram bland säkerhetsvakter, beundrare och anhängare: Señor, puedo hacer una entrevista con usted? sa jag och ställde in mig på att avfärdas med en arrogant gest.Varför skulle han, ”Perus mest upptagne man”, som han kallades den hösten, ta sig tid att prata med en totalt okänd, ung man från Suècia mitt i denna laddade presidentvalskampnj? Som så ofta när man förväntat sig något, blev allt tvärtom. Han var vänligheten själv, såg mig i ögonen, tog in mig på allvar och bjöd mig till partiets kontor dagen efter, där vi träffades för ett långt, spännande samtal. Bland annat berättade han om vilken viktig roll den svenska samhällsutvecklingen – från misär och fattigdom till lyckat folkhem – hade spelat för hans egen, politiska utveckling.
Vad jag minns av honom så här långt i efterhand är hans intelligenta blick, värmen, humorn och en frisk ungdomlighet som jag charmades av. Men det som imponerade mest på mig var ödmjukheten, att han, faktiskt, tog sig tid med mig och också lyssnade på mig, att han inte bara såg mig som en levande frågemaskin. Det var också därför som jag lämnade honom med glädje i bröstet för att sedan, i nattduksbordslampans sken på det anskrämliga hotellet, transkribera hans ord från bandspelare till block, samtidigt som jag kände rädslan för att falla ned i rummet undertill där det – som jag tyckte mig kunna skymta och höra – pågick älskog.
Den scenen, med en ung man som faller genom ett hotellrumstak och landar i en säng med ett älskande par i våningen under, skulle ha platsat bra i Vargas Llosas litterära värld, en värld som vi vant oss vid att kalla för den magiska realismens men som där, i Latinamerika, blott är realism.
De sista orden som jag transkriberade den natten var:
– Om det nu skulle bli så att ni blir vald till president, kommer detta då innebära att Mario Vargas Llosa för gott lämnar den litterära världen?
– På intet sätt. Jag är författare och min kallelse är något mycket viktigt för mig, den är mycket djup och föddes i mig redan som barn. Jag är idag 52 år gammal, då förstår ni också att man vid denna ålder inte byter kall. Det är en stor uppoffring för mig det jag nu gör. Men jag gör det av moraliska skäl. Jag har en moralisk överenskommelse med mig själv, det vill säga, jag har under många år försvarat demokratin och fört en ständig batalj mot alla antidemokratiska krafter, som här i Peru är mycket starka, inte bara i form av kommunism utan också i form av militärdiktatur. Jag har alltid fört en mycket klar kamp mot dessa två alternativ, det fascistiska och det kommunistiska… jag har med andra ord en moralisk skyldighet och jag försöker nu att vara konsekvent. Men det är ingenting som behagar mig. Jag föredrar att läsa och skriva. Det är oändligt mycket mer stimulerande än att vara indragen i något så smutsigt och mediokert som den politiska aktiviteten mestadels är.
Det är alltså en moralisk skyldighet jag ålagt mig. Etisk mer än politisk.
(Sydsvenskan, december 2010 – med anledning av att Vargas Llosa fick Nobelpriset)