Alla idrottsintresserade har sina stora nationella, eller privata, ögonblick som för alltid hamnat på den inre galleriväggen. För min del handlar de flesta av de bilderna om fotboll men det finns även andra, några av dem förknippade med vintersport. Ett stort ögonblick är när Assar Rönnlund, på OS-stafetten i Innsbruck 1964, till allas förvåning, kommer först ut ur skogen på den sista sträckan. Först ut, före Grönningen och Mäntyranta! Den olidliga spänningen kring vad som hänt inne i skogen förbyts till oförblommerad glädje i elvaåringens hjärta när Assar stakar sig fram, okuvligt, mot det svenska guldet.
På den tiden spelade skogen en stor, hemlighetsfull roll, framförallt på femmilen men också på stafetterna. Skidlöparna försvann in i mörkret och ingen visste riktigt vad som hände i djupet av skogarna. Man satt framför teven, bet på naglarna och hoppades att kommentatorernas nationalistiskt färgade spekulationer skulle stämma. Att Sixten eller Assar gjorde sin plikt därinne i osynligheten. När den stora synligheten gjorde entré försvann hemligheten, och därmed stora delar av spänningen, på stafetten och femmilarna. Kamerorna blottlade allt. Varje stavtag, utandning, motlut dokumenterades i rutan. Därmed försvann också en del av skidåkningens magi. Steget som togs var det som motsvaras av skillnaden mellan erotik och pornografi; erotiken bevarar hemligheterna, pornografin visar allt. När Google Earth eller Hitta.se nu försöker blottlägga världen geografiskt – för ett tag sedan blev jag uppringd av en flyktigt bekant person som undrade ifall det var jag som hade ”den där röda grejen i köksfönstret” – är det inte utan att man, understundom, känner panik. Var ska det sluta? Och när jag läste om befolkningen i en liten engelsk stad som jagade iväg Googles kamerabil ut ur stan, kände jag glädje. De skulle förstått min kärlek till Assarskogen.
Idag kan man läsa om människor som frivilligt, i stort sett hela tiden, via Facebook, Twitter och olika mobilapplikationer, meddelar var de är. Ett slags levande GPS:er för vilka den eviga synligheten och den, likaså, eviga tillgängligheten tycks ha långt större värde än motsatsen: skogen, tystnaden och hemligheten. På några sekunder förflyttar sig Googlekamerans fokus från yttre rymden till Klagshamnsudden. Det är fantastiskt, visst. Men det får mig samtidigt att längta efter den stora sjumilaskogen där ingen vet hur det ser ut, där det fortfarande går att försvinna, där hemligheterna lever och ur vilken min barndoms-Assar kan dyka upp med toppaluvan vajande i vinden.
När man minst anar det.
(Sydsvenskan, februari 2010)