Denna sommar, tretton år efter att de Röda Khmererna gav upp och ”integrerade” sig i det kambodjanska samhället, har fyra av Pol Pots närmsta ställts inför rätta: Khieu Samphan, Noun Chea, Ieng Sary och Ieng Thirith. Att Kissinger inte åtalats för USAs illdåd i Kambodja gör inte denna rättssak mindre viktig. Rättegången mot arkitekterna bakom folkmordet är Kambodjas sista chans att få några av såren att läka. Idag är en hel värld enig om vad som skedde, på samma sätt som vi är det om Srebrenica och vi som en gång sympatiserade med khmererna – naiv tredje världenromantik i kombination med cynisk realpolitik – får stå där med skammens rodnad på våra kinder. Den sjuttonde april 1975 tågade de Röda Khmererna in i Phnom Penh. Knappt två veckor senare tågade FNL in i Saigon. Vietnamkriget var över. Efter khmerernas intåg i Pnom Penh skrev P-O Enqvist: ”Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg.” Vi var många som gladdes åt USAs nederlag och att tömma huvudstaden – med tanke på livsmedelssituationen – och skicka ut folk på landsbygden verkade ju vara klokt… Vietnam förvandlades till ett vanligt, om än socialistiskt, land i tredje världen medan tystnaden sänktes över Kambodja. Ingen verkade veta vad som egentligen pågick. Få släpptes in. En som fick resa i landet var Jan Myrdal. Han var entusiastisk. Några år senare, 1979, invaderade Vietnam sitt grannland. Invasionen fördömdes av världssamfundet och sågs som en kränkning av Kambodjas nationella oberoende; de Röda Khmererna drog sig in i djungeln och fick snabbt USAs, Kinas och Thailands stöd. Samtidigt började otäcka uppgifter läcka ut om den kambodjanska revolutionen. Många tog den för vietnamesisk propaganda men med tiden talade skoningslösa fakta för sig själva. Pol Pot och hans kamrater hade iscensatt ett folkmord på den egna befolkningen. Omkring 1,7 miljoner människor, en fjärdedel av landets befolkning, hade dött, under slavliknande arbetsförhållanden eller ihjälslagna med yxor, hackor och klubbor.
I Carsten Jensens ”UD”, som kom förra året, reser han på besök till de före detta Röda Khmerernas egen stad, Pailin. Det är där de finns idag, rika på handel med rubiner och safirer. Även om fyra av dem förmodligen kommer att få skaka galler tills de dör finns det gott om före detta bödlar i lyxvillorna i Pailin. Deras röda dröm är sedan länge död. Nu handlar allt om att berika sig på handel med ädelstenar. Jensen träffar en av bödlarna och får titta i ett fotoalbum: familjebilder, fester, resor, så plötsligt, bilder på avrättade som på nästa sida följs av en bild på Jan Myrdal på middag i ett lantbrukskollektiv.
Myrdal, ja. Den 28 mars 2006, drygt tjugofem år efter att sanningen började läcka ut om vad som hände i Kambodja, skrev han följande i AB: ”… om Demokratiska Kampuchea kunnat fortsätta och fullfölja Pol Pots planer på att bygga landet med egen kraft, alltså utan internationella lånehajar och utan så kallad hjälp (alltså utan även Sidabidrag från Sverige) och medhäftade västerländska hjälparbetare, FN-representanter, sexturister och all annan otäck samhällskrapyl, då hade khmererna varit i ett betydligt lyckligare läge idag. Nå en och annan i tredje världen lär sig väl.”
De iskalla fläktarna från rättegången i Phnom Penh känns ända hit.
”Fullfölja Pol Pots planer?”
(Juli, 2011, refuserad av Sydsvenskan)