Den danske författaren Carsten Jensen fick sitt stora, internationella genombrott med romanen Vi, de drunknade för några år sen, en skandinaviskt barock skröna som tog avstamp i livet på författarens hemö, Ærø, söder om Fyn. Romanen följdes upp med en berättelse som ursprungligen var tänkt att ingå i Vi, de drunknade, historien om den danske 1800-talsmålaren Carl Rasmussen, Sista resan. Men innan han slog igenom som skönlitterär författare var Jensen i första hand känd som en engagerad intellektuell och reseskildrare. I de två bastanta volymerna Jeg har set verden begynde och Jeg har hørt et stjerneskud tar han läsaren med på en spännande resa jorden runt: Peru, Påskön, Java, Kambodja, Vietnam, Indien, Australien m.m. Böckerna är inte skrivna med den distanserade blick som ofta är fallet i reseskildringar utan man får som läsare hela tiden en känsla av att hans eget liv, hans hållning, står på spel. Han far ut som en Carsten Jensen och kommer hem som en annan.
I höstas släpptes så samlingsvolymen UD – opdragelserejser 1978-2010, en volym på 534 sidor där det bästa av hans artiklar, krönikor och rapporter från olika krigshärdar (Afghanistan och Jugoslavien) samlats. Det är en imponerande volym, inte bara vad gäller omfånget utan främst vad gäller Jensens hållning. Hur han utan ideologiska skynken prövar sig fram mot mer sanning, oavsett om han reser med mujaheddin i Afghanistans berg eller befinner sig i Osijek under den serbiska belägringen. Och när hans intellektuella förebilder, Hans-Magnus Enzensberger, t ex, inte håller måttet i sina analyser tvekar han inte ett ögonblick att göra upp med dem; Enzensbergers svalt ironiska förhållande till krigen i Jugoslavien blev ren cynism, hävdar Jensen.
Denna ärliga förutsättningslöshet känns föredömlig och det är därför ett äventyr att följa honom från land till land, fråga till fråga, en intellektuell resa i dubbel mening där ingen fråga tillåts reduceras till politisk retorik eller intellektuell spetsfundighet. Han står stadigt på två ben, det ena där bomberna faller, det andra i den historiska kunskapen. Men det som kanske glädjer mest är en av hans slutsatser efter de långa resorna. Hans, som han skriver, egen ”lommefilosofi” är mycket enkel, att vi blir människor genom att utgå ifrån det vi delar med andra, inte genom att utgå från det som skiljer oss åt. Överallt där han kommit under sina resor har han mötts med en framsträckt hand, ifall han själv sträckt fram sin till den främmande. Var hans ansikte i gengäld präglat av misstro, bemöttes han med misstro. Eller: ”Relationer mellan folkslag är mer komplicerade än mötet mellan två människor. Det vet jag mer än väl, men jag fick den här känslan så ofta och på så många olika ställen, att den gav och fortfarande ger mig hopp.”
Att ge sig i kast med UD… är att företa en resa in till det moderna mörkrets hjärta, krigens verklighet. Boken inger ändå hopp, inte bara för att den är ett fint exempel på hur man som självständig intellektuell kan förhålla sig till tidens stora frågor utan också för att den visar att hans egen ”lommefilosofi” fungerar som grund åt en paradoxal optimism.
(Sydsvenskan, juni 2011)