När jag vaknar, ser det ut som ”MFF-väder” ute: blå himmel, sol. Redan vid halv sju på morgonen smyger sig matchen på och när jag öppnar garderoben, kommer MFF-tröjan med snörning fram. Det gör den när det är högtid; doft av SM-guld eller derby mot HIF. Det känns bra att sitta i den på kontoret, märker jag och när eftermiddagen faller, riktas fler och fler tankar mot Matchen. Vid fem sammanstrålar jag med Håkan. Även han i samma typ av tröja. Vi handlar pizza och cyklar hem till Liffe. Han bjuder på fin, engelsk ale och det är en fröjd att invänta matchen så här, i goda vänners lag och med en förhoppning om nåt stort som väntar.
Ett mörkt moln seglar upp över Öresund. Det lägger dock ingen sordin på vår optimism. Jag tippar 2-0, Håkan 4-0 men Liffe vrider sig som en mask på sin krok, säger inga siffror utan lägger pannan i djupa veck. Spelar inte Wilton? Startar han med Agon? Varför satsar han inte på Dardan från början? Det är, får vi veta, ”för mycket Lagerbäck över Rolle.” Vi delar hans oro. Ett mittfält med Aubynn och Mutavdzic kommer att få svårt att hänga med i svängarna.
Vid sex är vi inne på Swedbank, vid samma räcke där vi brukar stå. Nära klacken men inte i den. Jag tänker på min far och min farbror, båda helsingborgare och HIF:are. I min barndom var detta derby enbart fest, inget annat. Nu har något annat smugit sig in, ett slags tillgjort ”hat”, inte bara rivalitet utan något annat, mörkare. Jag gillar det inte och sjunger aldrig med i remsan ”Hata, hata, hata Helsingborg!” (alt. Göteborg). Ord betyder ju. De är osynliga, visst, men får kropp fortare än man kan ana. Det visste man redan på Gamla Testamentets tid.
Jag har något på känn den här kvällen. Att en speciell händelse kommer att inträffa. Kanske ett ekvilibristiskt nummer på planen som avgör matchen till vår fördel? En klack av Dardan i nittiotredje som får hela arenan att lyfta som en zeppelinare full av glädjerusets helium? Liffe ser nervös ut. Det är ju det här med Mutavdzic. Och Rolle. Ja, tänk vad mycket det är som måste falla på plats. När Johan Holmströms MFF-psalm ljuder sjunger vi så vi skakar och försvinner in under tifot, tre medelålders män som tre prickar i MFF-emblemet. Det är vackert och plötsligt går vår nervositet över i tillit. Vi kan vinna ikväll och när matchen börjar, sprutar energin om MFF:arna. Durmaz stormar fram, Mutavdzic (!) vräker sig fram i en nick, Daniel Larsson sprintar fram som skjuten ur en kanon och vrickar in 1-0. Tror vi, men det regelrätta målet döms bort för offside. Men domarn! Vi hinner knappt med, ler mot varandra. Är inte Rolle rätt genial, egentligen? Och där kommer Dardan, in från kanten men… nej. Sen sticker HIF upp. Det böljar och svänger på ett sätt som det anstår en seriefinal, härlig fotboll och ett underbart tryck på läktarna. Minut efter minut. Tills Rasmus Jönsson snor åt sig bollen efter schabbel i MFF-försvaret, han sprintar med lätta steg, lägger en macka till Boaouzan som rakar in den i öppet mål.
Det blir tyst. Overkligt tyst och HIF:arna som dansar där borta på andra sidan ser ut som om de medverkade i en stumfilm. Aubynn tittar mot försvaret, oförstående och lite lätt förebrående, så som offensiva mittfältare och anfallspelare alltid gör när det egna försvaret ställt till det. Plötsligt ekar hela arenan av en smäll. HIF:s målvakt tar sig för öronen. Helvete! hinner man tänka. Strax efter vandrar en man in på planen, lugnt. Jag tror först att det är en vaktmästare som ska se till nåt på planen. Sen förstår jag. Då är allt för sent. Till min bror i Härnösand, som vill ha rapport via mobilen, messar jag: ”0-1. Matchen avbruten. Fubbick in på planen”.
Ansvariga? I första hand de två killarna, så klart. Han som slängde in smällaren och han som tog sin in på plan. Men också alla som låter sig sköljas med i ”Hata, hata, hata, Helsingborg!” Kanske blir den här förlusten en läxa som leder till ett uppvaknande.
Och till en insikt som författare och fubbickar delar: att ord betyder.
(Sydsvenskan, maj 2011)