30 november 1991. Jag kör taxi i Stockholm och får en körning på Sabbatsbergs sjukhus. Ut kommer ”Hebbe”, en kille med brasiliansk bakgrund som några veckor tidigare hade blivit skjuten i huvudet av Lasermannen. Han hade haft tur och klarat sig. Nu hade han varit på återbesök och skulle till Söder, där han bodde. När vi kom ner till Gamla Stan var det avspärrat. Sjuhundra nynazister ”firade” Karl XII och hade ställt till kaos och vi fick vända om och ta vägen över Västerbron. Det var en obehagligt laddad stämning. Hebbe berättade, som jag minns det, att han aldrig ens uppfattat den röda fläcken. Det hade bara smällt.
Om nätterna i taxin blev man besatt av den röda fläcken. Jag har mörkt hår och mörka ögon och ensam i bilen vid ett rödljus i Klarakvarteren klockan tre en natt gav obehag. En annan kväll under samma tid fick jag tre överförfriskade medelålders män i bilen. De skulle till Farsta och plötsligt bröts radiosändningen av ett meddelande om att Ausonius skjutit en till. De jublade i baksätet, tre ”vanliga” svenska män. Jag ville kräkas. De var till sig av glädje över att Lasermannen skjutit ”en turkdjävel till”. I alla år har jag ångrat att jag inte stannade mitt på Söderleden och slet ut dem ur taxin. Istället teg jag och körde dem till deras adresser. Ett moraliskt nederlag betingat av den fysiska underlägsenhet jag kände mig vara i.
Skjutningarna i Malmö vet vi ingenting om. Den i kategorin ”oförklarliga” skjutningar som hittills dött är en vanlig svensk tjej. I övrigt tycks det handla om invandrare (kanske nåt med ”invandrarutseende” istället?). Kvällspressen har redan dragit sina slutsatser och i TV-sofforna gör man samma sak. I det alltid lika (ofta)hysteriska ”Debatt” fick malmöpolisen sina fiskar varma av en radioprogamledare från Malmö för att de inte fått stopp på skjutningarna. De kriminella invandrargängens uppgörelser (det absoluta flertalet av skjutningarna) blandas ihop med den förmodat ensamme galningens. Det görs också svepande generaliseringar om ”Europa”, som om pilkorsarna i Ungern, Sarkozy, Merkel, Wilders, Jimmy Åkesson OCH den galne skytten vore barn av samma anda. Ja, som om kritik av det mångkulturella samhällets avigsidor vore samma sak som öppen antisemitism och vilja att utrota.
För några år sedan gjorde Håkan Arvidsson en intressant jämförelse mellan Sverige och Danmark, vad gäller debatten om invandring. I Danmark, hävdade han, var den öppen men rå, här var det locket på. I Danmark blev ingen skjuten av politiska skäl, i Sverige har ett tiotal personer mördats de senaste tjugo åren av nynazister. En iakttagelse som tål att tänka på. Debatten om vem skytten/skyttarna är riskerar att leda oss till ett nytt locket på-tillstånd, där inga kritiska synpunkter får föras fram, om invandringens storlek, om EBO, om islam, om segregation och integration i Malmö.
Ensam vid ratten, ensam vid en busshållplats och den krypande rädslan för den röda, fladdrande fläcken i natten (det är väl ingen laser nu?). Visst är det svårt, visst är vi maktlösa och visst har skytten/skyttarna ett djävulskt överläge i mörkret med sin feghet, men kan vi inte hålla huvudet kallt riskerar vi alla möjligheter till förnuftiga samtal om Malmö, Sverige och framtiden.
(Sydsvenskan, november 2011)
Svar till Petter Larsson (Sydsvenskan …) angående ovanstående artikel.
Intellektuell hederlighet är inte Petter Larssons paradgren. Hans konspiratoriska tolkning av min text bekräftar detta men visar också att han har svårt att läsa innantill. Gör man det förstår man att jag verkligen inte förordar någon ”bred trivselrasism”. Vad jag hävdade var att generaliseringar där pilkorsarna i Ungern, Geert Wilders och Angela Merkel jämförs i samma andetag inte förklarar speciellt mycket. Merkel är en tysk mittenpolitiker och förbundskansler i det europeiska land som förmodligen är djupast vaccinerat mot fascism. Att hon kritiserar det mångkulturella samhället har inte med främlingsfientlighet att göra utan handlar om en oro för de ”parallellsamhällen” som uppstått inom den turkiska minoriteten i Tyskland. Vad gäller Wilders avsky för islam så går den inte att begripa sig på utan beaktande av islamisten Mohammed Bouyaris mord på Theo van Gogh och hoten mot Ayaan Hirsi Ali; extremismerna göder varandra.
Jag skrev heller inte att vi ”måste välja” men att det tål att tänkas på, att danskarna sluppit det nynazistiska våld som drabbat oss. Beror det på att man har högre tak i debatten hos dem och på att vi gärna sätter oss på höga, moraliska hästar samtidigt som vi tycks ha en oförmåga att på ett sansat vis prata om vissa frågor, som invandring, Ebo, integration, islam och tendenser till könsapartheid, till exempel? Petter Larsson illustrerar i så fall utmärkt, men ofrivilligt, den delen av problemet. Eller handlar det om en kulturell skillnad mellan ”broderfolken”, där vår konflikträdsla ligger oss i fatet?
Jag vet inte. Men jag ställer frågorna.
I övrigt är det bästa som kan hända, förutom att skytten grips, att det mångkulturella Malmö FF vinner guldet på söndag. Det finns ingenting som vår såriga stad skulle må bättre av. Inte just nu i alla fall.
(Sydsvenskan, november, 2011)