18 december 2008, Rosengård. Jag parkerar bilen vid McDonald’s på Thomsons väg och kommer precis när allt urartar. Polis och brandkår tvingas fly i regnet av stenar och slangbomber och för en halvtimme är ”demonstranterna” herrar på täppan. Unga killar drar ut släpvagnarna från Shellmakten på Ramels väg och antänder dem, lugnt och metodiskt. Vi är något hundratal som står och betraktar det hela. Rädslan för att något riktigt allvarligt ska hända är påtaglig. De stora lågorna slickar infarten till macken.
Just här föddes en dikt en gång för många år sen, i taxin som jag körde då, en Göran Palmparafras där ”det är som på Louvren” blev ”det är som i verkligheten”. Nu är den dikten här. Och där, bakom en av de större bränderna, lägenheten där jag tolkade för många år sedan. En inflammerad historia med misstankar om sexövergrepp där det gällde att väga orden på guldvåg och varsamt föra över dem från spanska till svenska. På latinamerikanernas tid, tänker jag och minns Maradonas kusin som klev in i taxin. En söt tjej i sjuttonårsåldern som just varit på stort släktkalas i Neapel med Diego Armando. Det var också här. Liksom fotbollsmatcherna mot Balkan. Eller blixtpartiet mot Tals sekundant, Bagirov, inne i Rosengårds centrum från vilket stenar och bomber nu regnar över poliser och vanliga bilister. Längesen, fjärran. Det känns som att stadsdelen saknar rötter; ett stort, slitet betonghotell där grupperna byts ut med regelbundna mellanrum. Då: latinamerikaner och jugoslaver. Nu: araber av olika nationaliteter. Och så de svidande adelsnamnsironierna på gatorna: Ramel, von Rosen, von Lingen. Minnena haglar samtidigt som stadsdelen skakas av våldsamma detonationer från slangbomberna. En bomb rullar in under en fullsatt polispiket. Mobben jublar och en sekund väntar jag på katastrofen, en övertänd bil med innebrända poliser. Men nej. Inget annat händer än ytterligare en våldsam detonation. Kravaller har jag upplevt tidigare, Paris 1973, Santiago under diktaturen 1986, Göteborg 2001, men under några utdragna ögonblick känns det faktiskt farligare här och jag vågar inte gå ända fram, brandröken gör det dessutom svårt att andas. Och vad händer om Shellmakten antänds?
Runt omkring flockas ungdomar och äldre, mestadels rosengårdsbor. Två unga killar är uppspelta och stolta: ”Nu toppar vi! Vi är busigaste förorten i Sverige nu!”. En man från Afghanistan vid min sida, kärleksflykting från Köpenhamn, boende på Rosengård, skakar sorgset på huvudet och säjer: ”detta drabbar Islam”. Han har förmodligen rätt. Vad ska man göra då? undrar jag. ”Skicka dem med plan till deras hemländer”, föreslår han, som själv en gång flytt Afghanistan. Vid min andra sida står en äldre invandrare från Östeuropa som vill ”sätta in militären”. Några arabiska ungdomar nämner ordet ”intifada” och skrattar till.
Röster, röster i det mörker som bara lyses upp av bränder.
Dagen efter är det debattdags. Rosengårdsdebatten, för hundrade gången. Det nödvändiga sägs, om trångboddhet, kackerlackor och arbetslöshet. Sen det heliga mantrat utanförskap, turnerat på olika vis. Inget nytt under solen då? Jo, faktiskt. Det ena är en av stadsdelsvärdarna, en ung tjej i röd jacka. Hennes ilska är äkta när hon säjer att ”det är lögn” vad vissa av upploppsmakarna påstår när de hävdar att det ”inte finns nåt att göra”. ”Här finns hur mycket som helst att göra”, säjer hon och radar upp alla aktiviteter. Hon är modig och hennes bild går stick i stäv med den av ”demonstranterna” omhuldade. Och kärnfrågan, kampen om källaren som länge hyrts av Islamiska Kulturföreningen? Även där syns nytt ljus över problematiken när islamologen Pernilla Ouis, i Sydsvenskan, närmar sig en obehaglig sanning: den om vilka som drivit moskén och vad de står för. Det handlar om salafiter, en extrem riktning inom Islam. För några år sedan beskrevs de i Sydsvenskan och i TV-programmet ”Uppdrag Granskning”. Där framgick, bl.a., att de satt stopp för det traditionella midsommarfirandet på Herrgården, att de trakasserat kvinnor i området som går utan slöja, prejat folk inne på City Gross som inte köper halalslaktat kött och tvingas någon av männen bland dem be om bidrag kräver de manliga handläggare ty kvinnosynen är medeltida – om ens det. Homofobi och judehat är andra ingredienser. Per Brinkemo, teolog och journalist, arbetade för ”Uppdrag Granskning” under den här tiden och berättar för mig att han aldrig mött så mycken rädsla som när han försökte intervjua folk på Rosengård om de radikala islamisterna. När Besam Mahmoud, självutnämnd talesman för Islamiska Kulturföreningen på Rosengård, talar om ”diskriminering” och ”oss muslimer” bör man ha klart för sig vem han är och vad hans organisation vill. I hans värld är integration inget gott i sig. Där är det enklaven och det självvalda utanförskapet som är målet och oviljan till integration står inte sverigedemokraternas efter. En intressant sak i sammanhanget är att företrädarna för Islamiska Kulturföreningen låg lågt i början av kravallerna. Men samma dag, dag fem eller sex, som de uppmanade föräldrarna i föreningen att gå ut och sätta stopp för det hela, då stannade allting upp, som på ett givet kommando. Frågan man ställer sig är naturligtvis, varför tog inte Besam Mahmoud och andra ledare det ansvaret redan första kvällen? Tanke: för att föreningen såg en möjlighet att få uppmärksamhet och, kanske, sympati för sin sak genom bråken.
En märklig och djupt ironisk detalj avslöjas dagen efter de värsta bråken. AFA har varit på plats – i ”solidaritet” med ockupanterna. På sin hemsida skriver man om stöd till en ockupation, inte ett ord om vad Islamiska Kulturföreningen står för. En tragikomisk allians, alltså, mellan medelklassungdom, av polisen kända kriminella och salafisympatiserande ungdomar. Torsdagen den 18 december blir därför ett historiskt datum eftersom det är första gången, åtminstone i Sverige, som det går att se en allians mellan extremvänster och islamism. I sin bok ”La tyrannie de la pénitence” (Ed. Grasset & Fasquelle, 2006) spårar den franske filosofen Pascal Bruckner denna oheliga allians till den shiitiske tänkaren Daryus Shayegan, men tanken har även funnits hos terroristen Ilich Ramírez Sánchez (”Schakalen”), och finns beskriven i boken ”L’Islam révolutionnaire” (Éd. Rocher, 2003) med texter av och intervjuer med honom. Även inom det trotskistiska Socialist Worker’s party, i England, har liknande tankegångar odlats, allt enligt Bruckner, som sammanfattar det partiets resonemang i ett: visserligen är islam en reaktionär religion men trots detta kan den bli en ”omstörtande faktor”. Bruckner visar på hur båda sidor lurar varandra: den ena gruppen genom att stödja slöjan och polygamin i namn av kampen mot rasismen och nykolonialismen, den andra genom att låtsas attackera globaliseringen för att sprida sin version av tron. Min fiendes fiende blir min vän, skulle Mao ha sagt.
Denna nya allians får naturligtvis extra näring av Israels krig mot Hamas och mycket talar för att den fanns närvarande på Stortorget i Malmö den 25 januari när en proisraelisk demonstration upplöstes av en aggressiv propalestinsk mobb, liksom den 7 mars när det s.k. ”svarta blocket” försökte stoppa Davis Cup-matchen mot Israel, ett agerande som solkade ner en annars värdig demonstration mot Israels ockupationspolitik och övervåld i Gaza. Det är i kölvattnet av denna nya allians som anti-semitismen börjat skjuta fram i Malmö, en anti-semitism som inte kommer från extremhögern, lika lite som från den klassiska vänstern utan från olika muslimska miljöer.
Vilka ”fascister” AFA slogs emot på Rosengård är svårt att veta. Men eftersom salafiterna sannolikt har mer gemensamt med verkliga fascister än med någon annan politisk kraft så undrar man ju hur de tänkt. Antagligen har de inte tänkt alls utan bara känt. Och kanske är det rentav så att det mest anti-fascistiska som hände på Rosengård i december var just stängningen av källarmoskén på Ramels väg.
På andra sidan motorvägen syns ljusen från Almgården, också miljonprogramsområde. Det är den stadsdel i Malmö med procentuellt sett flest sverigedemokrater i Malmö och förmodligen var SD den enda politiska kraft som tjänade på rosengårdskravallerna. Finns då inget att göra för att förhindra polariseringen och våldet, till fromma för integrationen? Jo, så klart. Fortsatt integrationsarbete, tålmodiga insatser och en aldrig upphörande dialog. Men inte utan viljan – och modet – att våga avslöja integrationens verkliga bakdantare.
Även när de uppträder under muslimsk flagg.
(Axess, nr 3 2009)