Att så många säger sig vara chockade över valresultatet är nog det enda som chockerar mig. Det stod ju skrivet över stora delar av landet. Över Malmö stod det i eldskrift. När Andreas Malm i AB (27/9) tröstar sig med vänsterintellektuell melankoli, apostroferar 30-talet och vädjar till Walter Benjamin förstår jag honom i en mening, det är sorgligt och upprörande att ett parti med högerextrema rötter tar plats i riksdagen. Samtidigt finns det flera, mer jordnära förklaringar till SDs framgångar. Historien upprepar sig dessutom aldrig, annat än som fars, lärde oss Marx. Det finns en risk att det slags mediala teater som nu iscensatts, där närmare 95% av befolkningen utmålas som De Goda och de drygt 5 % som röstade på SD som De Onda, gör oss blinda för orsakerna till det som hänt. Tittar jag närmare på min hemstad, där SD fick över tio procent av väljarna, så ser jag en gammal industristad som reste sig på nio efter Kockums nerläggning och som med några stora, infrastrukturella grepp (Öresundsbron, Malmö Högskola, Västra Hamnen) fick folk att börja tro på framtiden igen. Malmö är en paradox, på en och samma gång den stad i Sverige där integrationen gått bäst (Malmö FFs A-lag är ett levande exempel på det) – och sämst (Rosengård). Att tio procent av stadens befolkning skulle vara rasister tror jag inte på. Däremot finns det en stor oro och den betingas av olika faktorer. Malmö har, liksom städer som Landskrona och Södertälje, tagit emot ett stort antal flyktingar på kort tid medan en rik grannkommun som Vellinge, fram tills förra året, inte hade tagit emot en enda, någonsin. I oktober 2007 beskrev kommunstyrelsens ordförande i Malmö, Ilmar Reepalu, situationen på följande vis i Sydsvenska Dagbladet: ”Under 2006 kommunplacerades 3000 flyktingar och invandrare i Malmö. Flyktingarna var tre gånger så många som året innan och 90% av dem kom från Ebo. På drygt ett och ett halvt år har 700 nyanlända skolbarn i varierande åldrar och med högst varierande skolgång kommit till Malmös skolor. Här återfinns många av dem som registreras som obehöriga till gymnasiet. I år väntas de nyanlända bli ännu fler. Vi befinner oss i en situation som är fullständigt ohanterlig och som förvärras från dag till dag…”
När några av de 35% (!) som röstade på SD på Almgården i Malmö, (miljonprogramsområde, granne med Rosengård), intervjuats i medierna tycks kriminalitet i närområdet vara vanligaste orsak till att man lagt sin röst på SD, inte, alltså, att folk gått och blivit övertygade ”fascister”. Politiskt önsketänkande spelar förmodligen också in när SD vinner nya sympatisörer. Inför valet bedrev socialdemokraterna kampanj på Almgården. Sydsvenskan var på plats och när rosengårdskravallerna kom på tal med de boende hävdade de två socialdemokrater som tidningen följde att det var ungdomar från Svedala och Vellinge som låg bakom. Ett direkt missvisande påstående. Bakom kravallerna låg ungdomar som sympatiserade med Islamiska Kulturföreningen (inspirerad av wahhabismen, en av islams mest reaktionära riktningar), öppet kriminella (där vissa idag är organiserade i gäng med kopplingar till Köpenhamn) och AFA-ungdomar. De unga socialdemokraternas påstående fick säkert motsatt verkan. Folk är inte korkade. Varför ska man rösta på ett parti som inte vågar tala sant om något för dem så viktigt?
Kanske hade SDs intåg i riksdagen gått att undvika med några politiska grepp som skulle ha kunnat desarmera flera av SDs kärnfrågor. En statligt styrd, fortsatt generös, flyktingpolitik, där även rika kommuner tvingats ta sitt ansvar, och ett upprivande av Ebo-lagstiftningen skulle ha kunnat hjälpa till att jämna ut flyktingmottagandet över landet och, därmed, minska spänningarna i en stad som Malmö. Något som också bidragit till SDs framgångar är flirten, i mångkulturalismens namn, med radikal islamism. Denna kulturrelativistiska flirt hade också kunnat undvikas – om våra politiska ledare hade vågat. En nyckelscen är invigningen av Stockholms moské (Zayeds moské) med Mona Sahlin och Lena Hjelm-Wallén iklädda ett slags slöjor bredvid Mahmoud Aldebe, ordförande i Sveriges muslimska förbund (SMF). Ett strategiskt politiskt misstag från socialdemokratins sida. Sahlin skulle, självklart, ha varit på plats vid invigningen och välkomnat moskén i religionsfrihetens namn, men utan att täcka sitt hår. Få blev förmodligen gladare åt scenen än Jimmie Åkesson. Och Mahmoud Aldebe. Den sistnämnde vet vi mer om idag. 2006, sex år efter invigningen, föreslog han att Sverige skulle införa särlagstiftning för den muslimska minoriteten, så kallad sharia. Sahlins handlande var dock logiskt för ett parti som förlorat en del av sina ideologiska rötter från Upplysningen.
Ett antal händelser i det svenska samhället de senaste åren accentuerar denna värdeglidning, till exempel händelsen med den muslimske man som fick 60.000 i skadestånd för att han förlorade sin a-kassa efter att ha vägrat skaka hand med en ”oren” kvinna (chefen på det företag där han skulle praktisera) eller de två beslöjade kvinnor i Göteborg som fick 20.000 var i skadestånd på grund av ”diskriminering” (de tvingades lämna en simhall efter att ha vägrat följa de hygieniska klädföreskrifter som gällde för alla i simhallen). Andra företeelser i i samma märkliga, nyreligiösa anda är det faktum att nio svenska landsting subventionerar omskärelse på småpojkar trots att det strider mot FNs barnkonvention och trots att svenska barnkirurger avråder från det icke-medicinskt motiverade ingreppet eller att Nobelmuséet, inför en utställning om yttrandefrihet (sic!), lät en imam, Abd al Haqq Kielan, censurera den film, Submission, som kostade den holländske filmaren Theo van Gogh livet.
Listan går att göra längre.
Högerpopulismens primitiva, nationalistiska drömmar om kulturell och etnisk homogenitet motsvaras av den radikala islamismens intolerans och drömmar om könsapartheid. De är varandras reaktionära spegelbilder, i Holland, England som i Sverige. Kulturrelativismen göder bägge och arbetarrörelsens oförmåga att sätta ner foten i frågan om den radikala islamismen bidrar till att öka polariseringen. Theo van Gogh dog inte i en trafikolycka och Lars Vilks, Fleming Rose och Kurt Westergaard hotas inte av spöken. Högerextremismen och högerpopulismen bör bekämpas, i debatt, inte med gatuvåld. Radikal islamism bör också bekämpas, med samma ideologiska självklarhet.
En arbetarrörelse som inte inser detta kommer att få stora svårigheter att återta den politiska makten.
(Oktober, 2010)