Krönika i Sydsvenskan 1 december 2015 om den ”ursäktandekultur” som sköt fram här och där som förklaring till terrordåden i Paris den 13 november

Reaktionerna på terrordåden i Paris har varit föredömliga på ledarsidor och från våra politiska ledare och vågen av solidaritet med det franska folket mäktig. På FB färgar folk sina profiler i trikolorens färger och på Wembley sjöng engelsmännen med i Marseljäsen inför landskampen mellan England och Frankrike. Vackert. Men inte alla visar samma samhörighet med de universella värdenas Frankrike och varianten ”Jag fördömer attentaten, men…” är inte ovanlig. Det finns en ursäktandekultur där allt från arbetslöshet, segregation, palestiniernas situation till Jerusalems förstörelse anförs som förklaringar till det fruktansvärda, liksom standardförklaringen när något ont sker i världen: USAs fel. Men nazismen ursäktas inte av Versaillesfördraget och ska vi söka sådana rötter kan vi lika gärna peka ut Sovjetunionen som skyldigt eftersom det var den sovjetiska invasionen av Afghanistan som triggade igång den moderna jihadismen. Det hela bottnar i ett tankemönster som den amerikanske filosofen Michael Walzer satt fingret på: ”Här är någonting nytt: många till vänster är så irrationellt rädda för en irrationell rädsla för islam att de inte förmår fundera över de utomordentligt goda skälen att frukta islamistiska fanatiker – och därför har de svårt att förklara vad som händer i världen.” (Dissent Magazine, januari 2015). Den radikala islamismen försvinner inte för att arbetslösheten går ned, den sponsras av några av de rikaste människorna i världen och männen bakom den elfte september var överklass från Saudiarabien.

En annan variant av relativiseringen är identitetspolitiskt inspirerad, ett problem som Kenan Malik sammanfattar bra i Svd den 19 nov: ”Vänstern imploderade och idén om universella värden försvagades”. Exempel på detta går att finna hos professorn Stefan Jonsson (DN, 16 nov): ”Europa hyllar jämlikheten men värderar alltid vita människor högst”. Detta någon dag efter attacken mot Bataclan, med dess judiska historia, och mot caféet Le Carillon, som ägs av en familj från Algeriet; till det kommer att folk med alla typer av etnisk bakgrund slaktades. Jonsson använder sig dessutom av Daeshs retorik när han skriver om ”korstågshets”.

Det är inte ”imperialismen” som är islamisternas främsta måltavla utan den moderna civilisationen i sig och Upplysningens grund: demokrati, frihet och jämlikhet mellan könen. Och en modern livsstil. IS-kommunikén efter attentaten var glasklar, Paris attackerades för att det var ”… styggelsernas och perversionens huvudstad …”.

Nu tycks världen enas i militärt motstånd mot det bisarra ”kalifatet”. Gott så. Men det finns annat motstånd också. En fransk väninna som arbetar i de kvarter som angreps och där jag bodde tre månader i våras – Le Carillon var ett av ställena jag gick på – skriver i ett brev: ”Käre Fredrik, så underbart att läsa dina tröstande ord efter all denna fasa. Min son var på Stade de France och jag var väldigt uppskakad. Men efter avtrubbningen, vreden och rädslan infann sig motståndskänslan och, mer än någonsin, lusten och viljan att leva. Jag kommer fortsätta att leva mitt liv i ‘synd’, fortsätta sitta på caféernas uteserveringar och gå till konsertlokalerna, fortsätta gå i mina korta kjolar och fortsätta beställa mina till brädden fyllda glas Bordeaux och se mina vänner rakt in i ögonen. Kram, Dominique.”

 

 

Sydsvenskan 1 december.