”På natten, när jag ensam kom fram till hörnet av gatan, brukade jag plötsligt få ett intryck av att lämna det närvarande och glida in i en zon där tiden stod stilla”, skriver Patrick Modiano i ”Lilla smycket”. Paris är fullt av sådana zoner och när jag går förbi vissa byggnader i staden kommer jag till att tänka på 80-talet, när postmodernismen stod stark och jag bodde i Paris. Det känns som om det ägde rum nyss och i en sådan zon som Modiano beskriver.
En dag föreslog en svensk vän, som drack den postmoderna bägaren i botten, att jag skulle följa med på föreläsning. Derrida på École Normale! Det kändes högtidligt att sitta vid filosofens fötter i en gammal, sliten skolsal och jag fascinerades lika mycket av hans kroppsspråk, piprökande och vackra ögon som av vad han sa. Utstrålningen var stark och någon vecka senare bänkade jag mej i kvarteret intill, på Collège de France, där Michel Foucault höll en serie föreläsningar den vintern och våren, om ”Le courage de la vérité” (Modet till sanningen). Hos Foucault var det smockfullt och kom man inte i tid, fick man sitta i någon av salarna intill och lyssna via högtalare. Runt katedern låg studenter från hela världen på golvet med bandspelare på för att inte missa ett ord från det som många i salen uppfattade som vishetens absoluta källa. Samma där. Jag hypnotiserades av personen, av Foucaults utstrålning, lika mycket som av vad han sa och när jag går igenom mina anteckningar från den 28 mars 1984, hans avslutande föreläsning, ser jag att det handlade om vad Diogenes och cynikerna bidrog med till filosofin: att lära känna sig själv och därigenom hjälpa andra. Det var i solidaritet med mänskligheten, menade Foucault, som cynikerna bekymrade sig om Den Andre och därför också, som en konsekvens av detta, om sig själva.
Några månader senare dog han. Ingen visste av vad, då. Att det var aids, kom fram senare och då förstod jag bättre vad det som verkade som en kraftig förkylning den 28 mars egentligen var. Kanske visste han redan då att allt var för sent och kanske var den vårens föreläsningar i själva verket en vacker uppvisning i antik stoicism, från hans sida: Känn dej själv! Connais-toi, toi-même! Svårt att veta. En sak som också slår mig i historiens backspegel är att ingen, vad jag minns, kritiserade honom för hans ställningstagande för Khomeini. På något vis var han oberörbar, en filosof som trädde ner till oss från Olympen och som mer var som en guru än som en Sokrates i enkel dialog med medborgarna eller som en Derrida med sina elever.
Ironiskt, med tanke på vad Upplysningen lärt ut av kritiskt sinnelag. Än mer ironiskt blev det när han dog. Min postmoderne vän påstod nämligen att Foucault hade tänkt ihjäl sig.
– Tänkt ihjäl sej? Kan man verkligen det? undrade jag.
– Ja, påstod han. Det är väldigt ovanligt men han ska ha gjort det.
Han hade hört det från ”någon som kände någon” i det läkarlag som tagit emot den döende filosofen. Jag försökte vifta bort min väns påstående men såg sedan Foucault framför mig i katedern, den glänsande flinten, den djupa blicken, de långa pianofingrarna, till detta kom hans stora produktion med dess imponerande djup och utblick och skulle någon människa lyckas tänka ihjäl sig, resonerade jag, så fick det väl vara han, postmodernismens fixstjärna.
Jag beslöt mig alltså för att tro på historien.
(Publicerad i Sydsvenskan, 30 augusti 2015.)