När IB-affären exploderade 1973 var jag nitton år och då Jan Guillou anhölls av polisen i Skåne och fördes till polishuset på Davidhallstorg såg jag framför mig hundratals människor skanderande ”Frige Guillou!” utanför polishuset. Jag gick dit med en kompis och funderade på om man kanske kunde göra en fritagning av Guillou. Väl på plats låg Davidhallstorg, som så ofta, helt öde. Aldrig har ett polishus tett sig så mäktigt och ointagligt. Vi var helt ensamma, min kompis och jag, och alla tankar på en ”fritagning” upplöstes i oktobermörkret.
Jag tänker på detta när jag läser om reaktionerna på Guillous samröre med KGB. Guillou samarbetade i fem år med KGB, samtidigt som denna organisation fortfarande skickade folk till Sibirien. Att han gjorde det under så lång tid och inte skrev om det i sin självbiografi är graverande. Detta är många överens om, från vänster till höger, Bo Högrelius, f.d. partikamrat med Guillou (i det maoistiska SKP), Mats Johansson (Timbro), Olle Svenning, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, Stig Fredriksson på Svt, Ulrika Knutsson m.fl. Listan är lång. Djupt kritiska till KGB-samarbetet men solidariska med Guillous journalistgärning i övrigt, skulle man kunna uttrycka det, vad gäller många av reaktionerna. IB-avslöjandet var förmodligen ett av förra århundradets största, svenska journalistscoop men att han samarbetade med KGB och teg om det i sina memoarer var oerhört korkat och drabbar, så klart, hans trovärdighet. Konstigare än så behöver det inte vara.
Men undantag bland reaktionerna finns. Jan Myrdal, föga förvånande. Han bagatelliserar och skyller konspiratoriskt på SÄPO. I Folket i Bilds senaste ledare skrivs om Guillous hjältemod att möta pressen, inget om det tvivelaktiga i KGB-samröret. Mest förvånande är kanske ändå Åsa Linderborg i en krönika i AB (15/11). Hon väljer en klassisk väg: den blinda lojalitetens och ser Guillous öde i medierna denna höst som ett resultat av ”högerns” revanschlystnad, bland annat för just IB-affären, som hon skriver försåtligt om, så att läsaren frestas tro att den skulle ha drabbat ”högern”. Problemet är att den politiska högern inte hade med IB-affären att göra. Det var SAP som var den verkliga boven i dramat. Det var det parti som står hennes tidning nära som med sina nätverk ute i arbetslivet på olagligt vis hjälpte Försvarsstaben att kartlägga vänstern på arbetsplatserna. Åsa Linderborg är historiker i botten. Hennes illa genomtänkta krönika för tankarna till ett kardinalfel inom historievetenskapen: att skriva om historien så att den passar ens egna politiska syften.
Snart kommer pocketversionen av Guillous memoarer. Han skriver också om nu. Eller rättare: lägger till. Ett nyskrivet kapitel om KGB-samröret. Sent ska syndaren vakna.
(Sydsvenskan, november 2010)