Den första juli 1961 – samma dag som Hemingway sköt sig – avslutade Louis-Ferdinand Céline sin sista roman, Rigodon. Därefter skrev han ett brev till sin förläggare och några timmar senare dog han av en hjärnblödning. Fattigläkaren Louis Destouches, som för att hylla sin mormor, Céline Guillou, skaffade sig sin pseudonym, var död, i Meudon, strax utanför Paris. Céline var en vulkan, ingen idéförfattare. Språket sprutade ur honom och så gott som alltid i talspråklig form, en franska där svordomar, hat, skit tillhörde det normala och man får gå tillbaka till 1500-talet och Rabelais för att hitta en talspråklig like. Hans franska var som en sprucken kloakledning och gick så stick i stäv med den öppet postulerade som man kan tänka sig. I det Frankrike där Proust och Gide var stilistiska ideal, ett Frankrike med eget skriftspråkstempus, passé simple, blev Céline en frän provokation mot allt som luktade preciositet men också ett föredöme för dem som ville nåt annat. Han avskydde salongerna och höll sig alltid på behörigt avstånd från alla litterära kotterier. Sartre och de Beavoir skydde han som pesten. Hans värld var förortens, krigets, resornas och i en mening såg han sig mer som läkare än som författare. I en intervju sa han att litteraturen var en ”gåva” som han fått men att läkaryrket var hans ”kall”.
Och nog vore allt bra om det stannat därvid. Det litterära geniet som revolutionerade den franska litteraturen och som, dessutom, hjälpte människorna på samhällets botten som läkare. Det gör det dess värre inte. I hans språkliga lavaström finns också gott om antisemitiska utbrott. I pamfletten Bagatelles pour un massacre, skriver han, till exempel, följande: ”Jag kan mycket väl tänka mej en allians med Hitler. Varför inte? Han har inte sagt nåt mot bretagnarna eller flamländarna… Inget alls… Han har bara uttalat sej om judarna… han gillar dom inte… Inte jag heller… Jag gillar inte negrer som lämnat sina länder… det är allt.” Céline har skrivit hårresande saker om judar, han samarbetade med tyskarna under kriget och hade han befunnit sig i Frankrike vid krigsslutet skulle han förmodligen ha avrättats, likt författarkollegan och antisemiten Robert Brasillach. Célines antisemitism gör att frågan om att hylla honom med anledning av att det är femtio år sedan han dog väckt ont blod; när nazistjägaren Serge Klarsfeld i januari i år protesterade i ett brev till kulturministern Frederic Mitterand ströks Céline omedelbart från listan på de konstnärer som skulle ha hyllats i Frankrike i år. Claude Lanzmann, Sartres vapendragare, tillika mannen bakom filmen ”Shoah”, välkomnade beslutet med orden: ”Att hylla Céline, skulle ha varit som att döda Förintelsens offer en gång till.”
Bäst som skedde, förmodligen. Céline var ju dessutom som Heidegger. Han ångrade ingenting och bad aldrig om ursäkt. Un vrai salaud, för att tala med Sartre. En riktig skit, moraliskt/politiskt. Men ett språkligt geni som, ironiskt nog, betytt mer för den franska litteraturen, och det franska språket, än någon annan, om än aldrig så välmenande fransk författare.
Sartre inräknad.
(Sydsvenskan, juli, 2011)