Våren 1984 bodde jag i Paris. På Collège de France drog Michel Foucault fulla hus till sina föreläsningar och på Ecole Normale charmade Jacques Derrida sina åhörare med sin sokratiska förlossningskonst. Det var fritt inträde och man gick dit man ville. Runt katedern framför Foucault låg och satt ungdomar från hela världen i den sprängfulla salen. Vi fångade hans ord som om de vore guldkorn från ett orakel. Ibland påminde han om en rymdvarelse med sin kala skalle, sina glasögon och de långa, gestikulerande fingrarna. Retoriken var bländande, föreläsningarna stor, filosofisk teater och jag vaknade alltid med ett stilla jubel när jag skulle dit.
På vårens sista föreläsning verkade han kraftigt förkyld. Han snöt sig oupphörligt. Några veckor sedan var han död, i AIDS. En epok var över som, lustigt nog, tagit sin början i Uppsala i mitten av 50-talet. Det var där han försökte lägga fram sin avhandling, det stora verket om ”Vansinnets historia”. Sten Lindroth, professorn i idé- och lärdomshistoria, var emellertid inte intresserad. Foucaults språk var för ”poetiskt” och han disputerade i Paris istället, 1961. Resten är, som det brukar heta, historia och Foucault räknas idag som en av 1900-talets mest originella tänkare. Mycket av det han skrivit handlar om gränser; gränsen mellan vansinne och normalitet, mellan vetenskapliga discipliner, mellan rationalitet och irrationalitet och tänkare som Nietzsche och Bataille var viktiga för honom. Själv levde han vid ett slags sexuell gräns, han var homosexuell och en flitig besökare på de klubbar där promiskuiteten frodades.
Foucault var lik Sartre i en mening, han var en engagé som talade på politiska gatumöten, till stöd för papperslösa, fångar, sexuella minoriteter. Han axlade Sartres mantel men socialismen lockade honom inte. Trots detta trampade han i det politiska klaveret, lite som Sartre gjorde med sitt taktiska tigande om Gulag: il ne faut pas desespérer Billancourt (ung. vi kan inte tala sant om lägren för då sviker vi de kommunistiska bilarbetarna vid Renault).
För Foucaults del handlade det om den iranska revolutionen. Khomeinis islamism attraherade honom så mycket att han gjorde flera resor till Iran, både före och efter revolutionen, och kanske är det här, i det paradoxala mötet mellan Foucault, sinnebilden för det upplysta förnuftet, och Khomeini, symbolen för den religiösa fanatismen, som vi ska leta efter rötterna till dagens kulturrelativism, den som vill göra gällande att en Mulla Omars predikningar kan gå på ett ut med Voltaires skrifter.
Foucault såg vart den iranska revolutionen var på väg men någon uppgörelse med den entusiasm han kände inför den finns, mig veterligt, inte. Inte ens en variant på Sartres fantastiska piruett: Jag hade fel. Men jag hade rätt att ha fel. Då.
(Sydsvenskan, januari 2011)